Flyktingamnesti och invandringsattityder

Det har talats en del om flyktingamnesti på senare tid. Regeringens båda stödpartier kräver det för alla flyktingar som befinner sig i Sverige och som har ett eventuellt hot om utvisning hängande över sig i - inte till mycket nytta, verkar det som, men de kräver det likväl. Bara själva användningen av ordet är absurt i mina ögon. Amnesti. Etymologiskt sett kommer det ur ett ord som betyder glömska och används idag huvudsakligen när man benådar någon - alltså "glömmer bort" begångna brott. Det jag undrar är vilket brott de som berörts egentligen har gjort sig skyldiga till. Försökt ta sig över fel linje på en karta? Inbillat sig att ett land med tjugotre invånare per kvadratkilometer skulle ha plats nog även för personer som inte råkade vara födda innanför dess gränser? Det tycks mig som om jag själv begår värre brott så gott som varje vecka; likväl är det ingen som hotar att skicka mig till krigshärdar, områden där jag på grund av tro, sexuell läggning et cetera skulle förföljas eller någonstans där jag helt enkelt inte ser några framtidsmöjligheter. Jag är nämligen född på rätt sida gränsen.

Sverige är knappast ensamt om att ha en inhuman invandringspolitik, men som invånare i det här landet är det den jag ser mest av och det är nog för att skrämma mig. Inte blir det bättre av de motstridiga idéer alldeles för många verkar ha om dem som inte är födda på rätt sida kartstrecket - förmodligen så kommer de hit för att slå dank och leva på hederliga skattebetalares pengar, muttrar man och nickar. Skulle det nu vara så att de inte gör det, tja, då har man plötsligt begått ett ännu värre brott: stölden av ett jobb som egentligen borde ha tillhört någon nu arbetslös stackars etnisk svensk. För jobben är som vi alla vet någonting som delas ut från högsta ort och antalet är konstant med den logiska slutsatsen att om fler kommer hit så kommer fler bli arbetslösa. Att en ökad befolkning skulle kunna skapa behov av fler tjänster går ju inte ihop.

Det talas gärna med stora ord om solidaritet och omtanke om svenska jobb. Om vi nu skall känna solidaritet, vad är det som gör att den tar slut när man inte längre är född i rätt land? Om vi skall betala - vilket inte alls är nödvändigt och förmodligen knappast hade varit ett behov med en politik som inte aktivt hindrade människor från att skapa arbete - för andra, varför skulle jag hellre betala för Anders än för Muhammed? Var går gränsen?