Hetslagens nackdelar

Naturligtvis finns det anledningar till lagen om hets mot folkgrupp. Annars skulle det inte finnas någon större debatt om den och annars skulle den ha avskaffats. Det är möjligt att den kan hjälpa till att motverka spridandet av hat mot vissa grupper, även om jag personligen tvivlar starkt på saken och undrar om den inte i minsta lika stor utsträckning skapar martyrer. Men nackdelarna är ännu större:

*) Den står i direkt konflikt med lagen yttranderättsfrihet. Det må vara så att uttryckandet av åsikterna den reglerar handlar om farliga och totalidiotiska saker, men reaktionära dårar måste också få ha rättigheter. Att enligt lag inte så säga sin åsikt är en betydligt större inskränkning i friheten än att få utstå dessa - som lyckligtvis möts med rätt stor avsky från större delen av samhället.

*) Det finns - fanns - redan lagar som reglerar ordet och vad man får säga. Du kan bli åtalad för förtal, förolämpning och uppvigling. Det är inte tillåtet att från predik- eller talarstolen gå ut och uppmana allmänheten att bränna homosexuella, judar, eritreaner eller vad det än må vara på bål och det var det inte innan lagen om hets mot folkgrupp infördes heller.

*) Alla har inte likhet enligt lagen. Vissa grupper är skyddade och man riskerar åtal för ett uttalande som om man hade bytt ut en grupp mot en annan helt plötsligt hade ansetts förkastligt men inte olagligt. Det är illa: jag har full förståelse för att man vill skydda särskilt utsatta grupper, men ett rättssamhälle måste ändå tro på principen om likhet inför lagen. Att lagens bokstav i vissa andra fall tragiskt nog inte efterföljs på den punkten är ingen anledning till att ytterligare av sig från den principen. Alla grupper skall ges lika skydd av polis och rättsväsende i övrigt; det måste också fungera. Att det händer att homosexuella, invandrare et cetera diskrimineras där är ett större hot mot rättssäkerheten än lagen om hets mot folkgrupp någonsin skulle kunna bli.

En nackdel med gårdagens dom som jag sett uppmärksammas är att den koncentrerar sig så mycket på det faktum att Åke Green (som det fortfarande inte handlar om: Åke Green om någon lär vara en cancersvulst på samhället) höll en predikan. Det faktumet skall inte spela någon roll, för då är vi återigen tillbaka i ett läge där alla inte har lika rättigheter inför lagen. Kan det inte sägas av Åsa, lastbilschaufför, så skall det inte kunna sägas av Åke, pastor, heller. Religion är inte och får aldrig bli en ursäkt att gömma sig bakom för att handlingar som annars skulle anses brottsliga. Kyrkan står inte över lagen.

Åke Green och yttranderättsfriheten

Religiösa idioter får vara religiösa idioter även i fortsättningen, säger Högsta Domstolen. Det är bra -- inte för att det finns någonting värt att försvara i Åke Greens åsikter, utan för att Åke Greens rätt att föra framma dessa åsikter försvaras i svensk lag. Att idéer är dumma (och förolämpande) nog att få en att bli mörkrädd betyder inte att de skall förbjudas; religions- och yttranderättsfriheten är alldeles för viktiga för att köras över. Det finns bättre sätt att möta troll: Dra ut dem i solen, visa dem för vad dem är och låt dem spricka i ljuset. Det handlar egentligen inte om Åke Green: han får i det här fallet helt enkelt företräda övriga reaktionära samhällsfaror. Det handlar om yttranderättsfriheten och om en lag som står i direkt konflikt med den.

Det skall bli intressant att se vad det här får för effekt på lagen om hets mot folkgrupp. Och läsa domen, när man har mer än fem minuter över.

Uppdatering 30/11: Fast så i efterhand undrar jag hur stressad jag var och vad jag egentligen tänkte på när jag blandade in religionsfrihet i det hela. Religionsfrihet - att man fritt skall få tro på och officiellt tillhöra vilken tro man än önskar - är viktigt, men har inte ett dugg med den här saken att göra.

Om jag vore muslim skulle jag vara skitförbannad

eller i alla fall jävligt trött på att se vissa dra likhetstecken mellan fördömanden av militant islamism och islamofobi. Rimligtvis kan man tycka att det är rätt illa att självmordbombare spränger oskyldiga i småbitar i religionens namn utan att för den sakens skull behöva tycka illa om den där överväldigande majoriteten av alla som följer islam som inte har ihjäl andra människor. Jag är visserligen inte någon ledande auktoritet på området, men jag lever ändå i illusionen att muslimer är som folk är mest och se, de muslimer jag känner är inte mer förtjusta i terroristdåd eller våld än jag är. Bisarrt nog får de - som redan är utsatta för den islamofobi som trots allt finns, utan att man behöver se islamofoba spöken i sådana som råkar ogilla dödande - ändå stå ut med att fördömanden av våld kopplade till deras religion från vissa läger skall ses som någonting mot dem, som inte har mer med våldet att göra än slumpad kinesisk bonde. Missar jag någonting när jag inte ser hur annat än militant islamism och rasistiska grupper som vill svartmåla alla muslimer kan tjäna på det?

Det är ytterst få kristna som tar särskilt illa upp för att man fördömer till exempel militanta kristna grupper som spränger abortkliniker eller den ökände Fred Phelps, därför att människor i allmänhet har vett att inse att det är extremistiska grupperingar som har väldigt, väldigt lite med vanliga troende att göra. Egentligen borde alla kunna skilja även på militant islamism och muslimen på gatan. Att färre lyckas med det än i fallet med kristna är tragiskt - men inte en anledning att ge dem vatten på sin kvarn.

Universitetet & politiken

Jag tycker absolut att folk skall få hysa och ge uttryck för politiska åsikter. Det gäller även universitetslärare/-föreläsare. Inte heller är jag någon fantatisk anhängare av brittisk eller amerikansk politik - den nuvarande amerikanske presidenten, till exempel, ger mest ett hyggligt uselt intryck och har gjort något av det mest oförlåtliga man i maktställning kan göra i mina ögon: suddat ut gränsen mellan religion och politik.

Det är ändå så att när man kan räkna till fyra personer som under undervisning uttryckt sig negativt om Margaret Thatcher, när genomgången av förändringar inom det högre brittiska undervisningssystemet handlar så mycket om hur dåliga nuvarande linje är (kritik som jag delvis håller med om, men det har inte med saken att göra) och när man i undervisningsmaterialet kan hitta meningar som

21. President Bush probably spells it
A) leveling
B) levelling

så känns det som ett visst mönster börjar framträda. Är det så mycket begärt att hoppas att man skall lyckas hålla politiken utanför statlig, skattefinansierad universitetsutbildning i ... språkvetenskap?

Det svenska skolsystemet

Libertati: För det mesta på fel plats, med fel ämne och vid fel tidpunkt. Det blir mer spännande så.

Den svenska skolan har problem. Det verkar i alla fall vara någonting som de flesta är överrens om.

Ett av problemen är att skolan är anpassad efter någon slags medianelev och all undervisning sker därefter. Resultatet blir att några sitter och snurrar pennorna, tittar ut genom fönstret och hade kunnat lära sig på en femtedel av tiden om de bara hade kunnat befinna sig någonstans där det hade gått att koncentrera sig på undervisningen. Några andra försöker hänga med och misslyckas.

Man måste låta de som redan har kunskaperna eller mycket snart har inhämtat dem få fortsätta och gå sin egen väg. Som det är nu så finns det elever som får göra det, och så finns det elever som inte får göra det. Allt beroende på vilken lärare de råkar ha. Vissa får uppmuntran och hjälp med att se var de kan hitta ytterligare information, andra möts av irritation för att de har gjort mer än uppgiften sade. Det är inte en fråga om slumpens orättvisa; hellre att några har chansen än att ingen har den. Det handlar om att alla borde ha den sett till sin egen privata situation och rent bortsett från andra. Det värsta är kanske att besattheten av vad som anses nödvändigt att kunna ibland fortsätter ända upp på högskolenivå: Rimligtvis borde en fråga från en universitetsstudent aldrig besvaras med det behöver du inte kunna, det kommer inte på tentan så länge som läraren faktiskt kan svaret.

Dylik argumentation brukar ibland mötas av spe för att den koncentrerar sig på de bästa eleverna, som om det skulle vara något fult att önska sig att alla elever kunde få ut mesta möjliga av sin kapacitet. Jag har aldrig riktigt förstått varför det per automatik skulle innebära att alla andra skulle få det mycket sämre för att de som har lätt att lära sig får utnyttja det; eller varifrån man tror sig ha fått rätten att stympa oskyldiga barns intellektuella utveckling genom att med lag tvinga dem till en undervisning där de knappt får chansen att lära sig någonting.

Ur ett utilitaristiskt perspektiv skulle man kunna hävda att det är skadligt för den stora massan att hämma individer som hade kunnat göra mycket nytta om de vid tidigare ålder fått chansen att tillgodogöra sig större kunskaper och på så sätt haft bättre chanser att bygga vidare för att lyckas med sådant som kommer alla till nytta. Ser man till det individuella perspektivet - vilket är betydligt mer rimligt och intressant - så handlar det snarare om inte förvägra elever chansen att göra sitt bästa. Att det som borde vara en kunskapens högborg kan göra någonting sådant - för det händer, om än inte medvetet - är bara sorgligt.

Det är inte möjligt att göra en helt individanpassad skola, i alla fall inte en som alla eller ens en majoritet skulle ha råd med. Det står plågsamt klart. Däremot kan man göra vad som går redan nu. Låt barn och ungdomar som har förmågan och kapaciteten att söka vidare kunskap på egen hand göra det istället för att slösa bort deras tid med sådant som de redan kan. Dela upp klasser i större skolor efter nivå och förmåga; det är någonting alla tjänar på. Inte bara de som kan hålla ett högre tempo, utan även de som för en gångs skull får chansen att delta i en undervisningsmiljö där de inte ständigt behöver känna sig underlägsna personerna som sitter två bänkar bort. (Om jag hade fått en krona för varje gång någon har sagt att de inte har vågat räcka upp handen och säga någonting eller ge sig in i en debatt för att någon annan elev som sannolikt hade betydligt större kunskaper i ämnet fanns i klassrummet ...) Man är inte en sämre människa för att det tar längre tid att lära sig engelska. Man är inte heller en sämre människa för att det tar kortare tid att lära sig matematik, och borde slippa bestraffas för det genom att inte få utveckla sin potential.

Ibland går det att göra någonting åt sin situation, antingen med hjälp från välvilliga lärare (ni är hjältar) eller med en hel del envishet. Men hur många tolvåringar inser det? Ibland går det inte ens när man försöker. Och när skolan hamnar ivägen för lärande, då är det helt enkelt jävligt illa.