Der Krieg ist ja lange vorbei

Den kommentaren kände en tysk, som ville ha vår hjälp, sig tvungen att fälla näst sist jag var i Tyskland, i februari. Mer än sextio år efter krigsslutet. Ingen runt bordet var ens i närheten av att vara påtänkt -45. Likväl: nog är kanske den vanligaste kopplingen till Tyskland och tyska man stöter på hos folk nazismen. Att tycka om tysk kultur och anse att det tyska språket är vackert misstänkliggörs -- vad, har du någonting emot invandrare kanske? Den tyska kärleken till det idylliska Sverige och det mesta som är svenskt, som man verkar stöta på mest hela tiden numer, är rejält obesvarad. I säg England, som var direkt inblandat, kan det vara ännu värre: folk som aldrig upplevde andra världskriget känner hat mot andra som aldrig upplevde andra världskriget för sådant som hände innan alla inblandade föddes. Den enda socialt allmänt accepterade rasismen som är värre är sannolikt den mot amerikaner, som är kanske ännu mindre nyanserad, möjligvis i vissa kretsar undantaget känslorna mot israeler eller palestinier.

Rasism är inte söt och snäll bara för att den slår mer eller mindre uppåt. Det är aldrig lyckat att dra generaliserande slutsatser om invånarna i ett land oavsett om vad man tycker om vissa individers handlingar. Brott begångna i nationalstatens namn kan inte bara lastas vidare på folk som inte har haft någonting med dem att göra. Ett land gör aldrig någonting, bara enskilda individer.

Länktips: "Nu får ni ge er", från Notiser från en ö.

Helt orelaterat: Mattemusik.