Nationalstatens fall

Territorialstaten som den ser ut idag är inte ett naturlig tillstånd för samhällen sedan urminnes tider, även om det är lätt att tro att de förhållanden som råder i det tid och rum där man själv bor på olika sätt är absoluta. Den centralstyrda staten efter europeisk modell vann fäste för ungefär trehundrafemtio år sedan, och även om det naturligtvis en grov förenkling så brukar man peka på dagens statsbildning som någonting som inleddes med den westfaliska freden. Det finns en tid före nationalstaten – och det finns en tid efter den.

Liksom nationen har haft sin del i statens skapande har staten haft sin del i nationen: nationalstaten bygger på en stark nation, men det finns i regel alltid fler nationer inom statens gränser. Se samerna, till exempel.

Nationalstaten skapar hinder mellan människor baserade på vilken sida om en flod, ett bergspass, ett sund som du råkade födas. I teorin skall de flesta demokratier idag inte ha lagar som säger att människor utanför dessa linjer skall ha ett mindre värde. I praktiken torde det vara få som tror att det faktiskt fungerar så. Men det handlar inte bara om att man inte skall komma undan enklare med att slå ihjäl en lett än en svensk, det är också synen att man alltid skall stödja dem som råkar komma från samma land som en själv. Stöd svenska idrottare, handla från svenska företag, köp hellre svenskt kött från norra Norrland än från Tyskland även om transporten blir längre. Hjälp alla svenska medborgare till drägliga levnadsvillkor men se ned på de där jälvarna som bara kommer hit och snyltar.

Det gemensamma språket är ett kraftfullt identitetsskapande medel, men staten och gränserna handlar inte om språk: det finns de som föds och växer upp i Sverige med ett annat modersmål än svenska (samiska, meänkieli, finska et cetera) och det finns de som föds i andra länder och växer upp med svenskan (huvudsakligen finlandssvenskar). På den politiska arenan har etniciteten – lyckligtvis – förlorat sin plats i rampljuset till förmån för medborgarskapet. Frågan är: varför skulle jag vara mer intresserad av en persons välmående för att den har svenskt medborgarskap? Varför skulle jag vara mer intresserad av att betala för, eller för all del dela en kollektiv välfärdsförsäkring med, människor som bor i ett visst område än de på andra sidan gränsen? Varför skulle jag känna några varma känslor för ett visst område, de som bor inom området (eller som inte bor där men som har gjort det eller skulle kunna göra det eller inte för dem som bor där men inte alltid har bott där eller inte bott där tillräckiligt länge eller ...) och idéer knutna till det området?

Varför skulle jag tycka att det är bättre att välbeställda svenskar har arbeten än fattiga sydostasiater? Varför skulle jag tro att någonting är bättre bara för att det råkar vara svenskt? För att inte tala om den totalt vansinniga idén om att jag skulle offra mitt liv inte för idéer om frihet eller rättigheter eller liv utan för idén om just den nationalstat där jag råkar vara född. Eller att mänskligt lidande skulle vara underställt diktaturers suveränitet.

Jag anser att nationsgränser, oavsett om det är människor, föremål eller idéer de försöker stänga ute, är moraliskt fel. Lyckligtvis finns det tecken som gör att man kan hoppas att nationalstaten skall tappa sin vikt: förbättrade kommunikationer av alla olika slag har gjort geografiska hänsyn mindre viktiga. Människor flyttar i stor utsträckning mellan olika territorialstater och luckrar på så sätt upp idén om nationalstatens gemenskap när färre som bor innanför dess gränser tillhör den. Det som sker utanför gränserna påverkar i allt högre utsträckning det innanför den; det blir svårare att isolera sig och den enskilda staten tappar allt mer makten att styra inom sig när den blir del av större sammanhang.

Jag hoppas leva tillräckligt länge för att få se en värld där nationalstaten har slagit in på stigen mot att försvinna.