Frihet och förtryck

Det kan inte finnas något "men" i yttranderättsfrihet. Så snart man inför undantag är det inte längre en frihet, då är det en nåder för allt det som är tillåtet. En yttrandefrihet med "men" är inte längre fri. Inte heller kan den försvaras med "jag tycker om yttrandefrihet, men ..." — yttranderättsfriheten finns inte för att skydda det som är trevligt och gulligt. Det politiskt korrekta behöver inget sådant skydd. Yttranderättsfriheten försvarar huvudsakligen det som är otrevligt: det elaka, det sårande, det kränkande. Det är det som behöver skyddet, eftersom det är det som annars riskerar repressalier för att det yttras. De som vinner mest på yttranderättsfrihet är nazister, fundamentalister och andra mörkermän. Det är det som är poängen med rättigheter: de gäller inte bara för snälla människor och sådana man tycker om. Inskränkningar i yttranderätts- och tryckfriheten har vi redan — lagstadgade sådana, som i fallet hets mot folkgrupp. För- och nackdelar med det kan diskuteras, men kanske inte här och nu.

Styrande skall oavsett inte be om ursäkt för det som trycks i landet. Det är inte deras ansvar. De har ingen rätt att be om ursäkt för det i egenskap av representanter för personerna som röstat fram dem. De har ingenting att göra med det som sägs eller publiceras i landet. De bör inte ha någonting med det att göra. Inte heller skall de, hur indirekt det än må vara, ingripa — särskilt inte mot sådant som är fullt i enlighet med lagen.

För det första är det rättsvidrigt. Totalitära stater, diktaturer, ingriper med olika medel mot misshagliga åsikter och publikationer. För det andra är det fullkomligt vansinnigt. Om man en gång har ingripit har man visat — oavsett om det stämmer eller inte — att man har inflytande över vad som får yttras och publiceras. Det man inte ingriper mot godkänner man alltså, och är ansvarig för på det sätt som ingen politiker någonsin skall vara ansvarig för eller ha något inflytande över vad fria medborgare väljer att uttrycka. Vem ser då pratet om yttranderättsfriheten som annat än tomt prat, när man redan har bevisat att man kan ingripa?

Mänskliga rättigheter som inkluderar förbud mot att yttra sig på vad sätt man önskar — må det vara nedlåtande — om religioner eller religiösa symboler kommer att förlora respekten hos väldigt många. Det finns ingen rätt mot att inte bli kränkt. Det finns ingen rätt att tysta misshagliga åsikter. Närhelst man försöker göra det till en rättighet, kommer man göra sig av med rättigheten att yttra sina åsikter.

Att slippa se och höra sådant man inte tycker om innebär inte frihet. Det innebär förtryck.

Yttranderättsfrihet och muslimer

Jag tycker så synd om vanliga muslimer idag -- i en sits mellan Västs fördomar (som fått ny näring genom att några hundra personer bränner ambassader. Apropå civilisation, någon som minns Göteborgskravallerna? I Sverige. För mindre skäl än det här, skulle jag vilja påstå), diktatorer som drar nytta av situationen för att ta fokus från andra problem och rikta ilskan mot någon annan, och fundamentalistisk islamism. Dansk och europeisk press- och yttranderättsfrihet skall ha allt stöd, ett stöd som inte får ge vika. Men det gäller också för sekulariserade muslimer som inte skall behöva utstå fördomar på grund av en försvinnande minoritets oförsvarbara våldshandlingar.

Läs vad Johan Norberg skriver om konfliktens offer. Här är en annan relativt vettig kommentar.

Uppdatering: Och ytterligare en intressant text: "Karikatyrerna har ingenting med oroligheterna att göra", via ninja economist.

Som en påminnelse

... om att militanta islamister och muslimer är två saker som har ungefär lika mycket gemensamt som NSF och svenska medborgare: Naser Khaders initiativ till alternativt muslimskt nätverk. Förtjänar allt stöd det kan få.